Vad tänker juryordföranden?

– Om du vill ha några individuella omdömen kan jag absolut inte ställa upp, säger juryns ordförande Gustav Djupsjöbacka när jag träffar honom efter söndagens sista tävlingsbidrag.
– Nej nej, försäkrar jag och förklarar att jag gärna talar allmänt om tävlingen med honom.

Vi börjar från den lätta ändan. Finns det någon tävlingsupplevelse som varit speciellt viktig för Djupsjöbacka?
– Av våra tävlingar i Finland har jag mest följt med Maj Lind- och Mirjam Helin-tävlingarna samt Sibelius violintävling. Jag minns speciellt Liana Isakadze, som gjorde stort intryck på mig som tjugoåring. Sen har förstås både Pogostkin och Batiashvili imponerat på mig senare.

Finns det något speciellt som domarkollegiet fäster sig vid i tävlingens första omgång?
– Det finns inga linjedragningar, för vi lyssnar till så många bidrag och alla domare har sin egen åsikt. Det blir alltså ingen stor diskussion på tisdag kväll om vem som går vidare. Systemet är entydigt demokratiskt så rösten avgör. I en sådan här tävling behövs respekt för individen, både för domarna och för de tävlande.

Respekt för individen är ett begrepp som Djupsjöbacka återkommer till fler än en gång. I samma veva antyder han att man i alla tävlingar inte visat denna respekt, till exempel genom att utelämna prispengar.
– I Ryssland upplevde jag att juryarbetet i en tävling var väldigt diskussionsfokuserat – och på så vis också manipulativt. Man utgick från att jurymedlemmarna skulle rösta på ett visst sätt, men till all lycka var vi fler än en i juryn som vägrade agera marionetter.

Enligt Djupsjöbacka var det ett naturligt steg för Maj Lind att bli en internationell tävling 2002.
– Jag var inte själv med om beslutet, men det var en naturlig utveckling som tävlingen gick till mötes. Att tävlingen i år ordnas i maj i stället för augusti beror till stor del på Stadsorkesterns tidtabell. Det är ett stort pussel som skall läggas och många bitar som skall klaffa. Sen råkade det sig ju lite olyckligt att vi nu kolliderar med en annan stor pianotävling, men det var oundvikligt.

Från början sökte hundra pianister till tävlingen, men efter gallringen av videobanden återstod 49. På Dvd-skivan som de sökande lämnade in spelade de ett wienklassiskt verk och ett virtuosnummer.
– Det är bra att det inte är samma domare som gallrat bland videobanden som sitter i juryn. De som gallrade bland videobanden var dels medlemmar av tävlingskommittén och dels utomstående sakkunniga. Det är som två skilda rättsinstanser: som rådsturätt och hovrätt, säger Djupsjöbacka.

Men hur går det att bedöma en improvisation? Somliga har ju valt det på sitt program i andra omgången.
– Det är klart att det är svårt, men när man improviserar ett verk på max tio minuter tror jag man måste ha en uppfattning till exempel om formen. Man kan väl inte spela bara det som spottet för med sig.

Roligt att få en inblick i juryarbetet, tycker jag. Demokrati är alltså det som gäller: bara röstning, inga diskussioner. Huvudsaken är att de deltagande får sina pris och den erkänsla de förtjänar.