Vad mäter kammarmusikfinalen?

Nu har tre av finalisterna spelat i första finalomgången. Marko Mustonen bjöd på ett gediget kammarmusicerande tillsammans med Annemarie Åström på violin och Markus Hohti på cello. Mustonen visade att han minsann både kan följa de andra och leda gruppen när tillfälle ges i Ravels pianotrio. Resultatet blev en god tolkning av ett utmanande verk.

Sofya Gulyak övertygade inte riktigt som kammarmusiker i Brahms pianotrio. Hon skyndade i väg i början och var på väg att börja köra sitt eget race innan hon hejdades av de andra. Personkemin tycktes inte riktigt fungera mellan henne och Reeta Maalismaa på violin och Joel Laakso på cello. Jag tror Gulyak hade hoppats på annorlunda musiker som medmusikanter, mera solistiska violinister och cellister.

Irina Zahharenkova från Estland spelade volymmässigt tämligen kraftigt i Sjostakovitjs andra pianotrio. Hennes bedömning av hur hårt hon kunde spela var säkert ändå rätt. Pianot har en framträdande roll och satsen är skriven så att pianot inte täcker violinen och cellon märkbart. Zahharenkova spelar lika bra i förgrunden som i bakgrunden och slutresultatet blev ett gott kammarmusicerande trots att Maalismaa och Laakso sinsemellan inte var så sammansvetsade i sina duopassager.

Men vad mäter kammarmusikfinalen? Flera bedömare har undrat om kammarmusikfinalen bara är en kuriositet och om det överhuvudtaget har någon betydelse hur de tävlande spelar i denna del. Jag tror och hoppas att kammarmusicerandet har betydelse. Dock är jag medveten om att pianokonserten och solistuppgiften säkert väger tyngst. Sofia Gulyak var än en gång mycket solistisk och gjorde sig inte riktigt som kammarmusiker – åtminstone i denna sammansättning. Jag tror ändå i hennes fall att hon har goda möjligheter att briljera som orkestersolist. Ingen kan ju vara bäst på allting – eller hur?