Marko Mustonen rodde hem det

Slutet gott, allting gott, kan man väl säga nu efter att Marko Mustonen spelat. I synnerhet efter att Leif Segerstam vände sig mot pianisten och började dirigera honom också som ett annat orkesterinstrument i slutet av tredje satsen, förstod vi i publiken att det hela skulle sluta gott.

Men Mustonens väg i Tjajkovskijkonserten kantades av en viss nervositet och smärre rytmproblem. Allting verkade inte alltid klaffa i början och det kändes av att detta var ett stort ögonblick för pianisten. Han som de andra finalisterna har alla tekniska förutsättningar som behövs. Men mental träning skulle inte sitta illa – få av dessa pianister är tränade för detta ögonblick: att vara i Maj Lind-final och spela i en fullsatt sal inför euforisk hemmapublik.

Publiken gillade det hörda och jag med. Mustonen är ett framtidslöfte.