Marko Mustonen har goda chanser

Hur kan skillnaden mellan tävlanden vara så stor i Maj Lind-tävlingens semifinal? Gallringen i första ronden var stenhård, men efter att ha hört morgonpassets två första tävlingsbidrag idag kändes det som om ribban i tävlingen nog höjts, men nivån sjunkit. Ryskan Maria Mazo och finländska Julia Mustonen verkade båda ha varit i riktigt tidig morgonform och övertygade tyvärr inte i sina framföranden. Främst tycker jag klangen kunde ha varit rikare hos de båda tävlande – och tyvärr överskred båda tiden på 60 minuter.

Men när Marko Mustonen äntrade scenen återställdes världsordningen. Han bjöd på ett fabulöst framförande av Prokofjevs åttonde sonat och visade att han kan stycket utan och innan. Hans klang i Sibelius var riklig och skön och valet av Kyläkirkko-stycket opus 103 nr. 1 satt bra. Stycket är ju indirekt bekant för många genom föregångaren Andante Festivo för stråkar. Också Pohjonens Bagateller och Brahms Paganini- variationer tolkades livfullt med säker hand.

Att välja ett tävlingsprogram är inte helt lätt. Jag upplevde att Julia Mustonen hade valt stycken som var känsliga och stod hennes hjärta nära. Men programmet som helhet gav ingen kick. Ett tävlingsprogram måste inte ge ”kickar”, men det är lättare att lämna ett bestående intryck hos domare och publik på det sättet. Då kan man till exempel avsluta med virtuosa Paganini-historier av Brahms eller Liszt. De väcker alltid lite förundran hos åhörarna.

Foto: Heikki Tuuli