Gulyak flög och for

Redan vid sexsnåret i morse flög Sofya Gulyak vidare. Hon kom, hon spelade, hon segrade. Men efter sig lämnade hon många frågetecken. Vem var hon, vad ville hon, vad gjorde hon här?

Ni som läst bloggen redan tidigare, minns att jag träffade Gulyak redan när hon som en av fjorton gick vidare till semifinal. Hennes verbala output var lika diffus då som nu och jag blev inte riktigt på det klara med vad hon ville. Det verkar uppenbart att hon är en av de där musikerna som helst av allt bara vill spela – och minst av allt tala med journalister.

Hon berättar gärna var hon studerar och hurdan hennes lärare Boris Petrushansky är, men några motton eller djupare tankar är svåra att lirka fram ur henne. Rachmaninov är hennes grej och hon brinner för denna tonsättare. Hennes dröm är att spela hela Rachmaninovs produktion. Hon säger att det är viktigt att musiker och tonsättare har en personlighet och att man kan kommunicera med den. Det förstår jag och det är okej.

En orsak till hennes fåordighet är naturligtvis språket. Engelskan är inte hennes modersmål och ryskan inte mitt. En annan orsak till hennes inåtvändhet kan vara det sorgliga öde hon drabbades av för tre år sedan, när hennes pappa dog under tragiska omständigheter som 53-åring. Sofya är enda barnet och lever nu med sin mor i Kazan, en miljonstad ca 800 kilometer öster om Moskva. Där är hon alltid när hon inte är på sin studieort i Imola i Italien. I Kazan lever och bor hon, enligt egen utsago.

En personlig tragedi är alltid svår och tung att gå igenom. Ett sätt för Gulyak att komma igenom sorgen var att jobba – hårdare och intensivare. Men ännu kanske hon kan befrias från sina bördor och tala ännu mera befriat genom tangenterna på pianot. Tiden läker alla sår, heter det. Vi får väl se om det stämmer.

• Läs intervjun med Sofya Gulyak när
hon gick vidare till semifinal 29.5