Bedårande Maija förstummade igen

Att ett bra tävlingsprogram i andra omgången i högsta grad är en fråga om vad man spelar – inte bara hur man spelar – kunde inte ha bevisats tydligare i kväll. Den enda som riktigt övertygade var bedårande Maija Väisänen (f. 1981) som bjöd på ett utmärkt program och ypperliga tolkningar.

Hos de övriga tävlande var kvällen till stor del vigd åt Brahms. Jag tycker verkligen inte att ett halvtimmes Brahmsverk med massvis av patetiska tårögda passager passar i ett tävlingsprogram. Uki Ovaskainen, Yoon-Soo Rhee och Xiaofeng Wu spelade alla olika stycken av Brahms – och inte ett enda fungerade i det här sammanhanget. När dessutom hela programmet byggdes kring en romantisk repertoar, som hos Wu, kändes hela timslånga anförandet som ett enda stort sömnpiller. Då hjälper det inte hur bra man än tolkar sina verk.

Som enda semifinalist spelade Maija Väisänen Lotta Wennäkoskis Ír, som skrivits på beställning av Maj Lind-tävlingen. Wennäkoski kändes uttrycksladdad och ovanligt explosiv och det föreföll som om Väisänen gjorde rätt åt partituret med besked. Tidigare under kvällen uruppfördes också Lauri Kilpiös väderfenomensinspirerade beställningsverk La mer, la brume et le soleil av Uki Ovaskainen. Det är bara att gratulera Wennäkoski och Kilpiö till två nya lyckade bidrag till den moderna pianorepertoaren!

Också Väisänen tolkade ett romantiskt stycke i kväll, Schumanns g-mollsonat (op. 22). Hennes tolkning av den romantiska litteraturen var av en helt annan kaliber än de tidigare hörda och även Sibeliusprogrammet förverkligade hon njutbart med sina ack så böjliga och elastiska händer. Valet av George Crumb (f. 1929) och Béla Bartók som sista tonsättarnamn satt mitt i prick och Maija visade på hur man kombinerar både rytmisk spänst och melodiska eskapader i ett ypperligt tävlingsprogram. Hon är definitivt en finalistkandidat!

Foto: Heikki Tuuli