Snabbare än ljusets hastighet!

Till en början verkade han vara en medelmåttig pianist. Hans Bach och Beethoven verkade till och med dåliga, enligt somliga. Jag tyckte ändå inte Harout Senekeremian (f. 1982) spelade Bach direkt dåligt trots konstiga fraseringar och tempoväxlingar; han tog ju ändå fram teman i varje stämma och gjorde satsen just så transparent som den är.

Men när senare delen började var Senekeremian inne i sitt esse. I Chopin, Alkan, Debussy och Hamelin gav han prov på en teknik som de flesta bara kan drömma om. Han förstummade och förvånade, väckte beundran och förskräckelse. Med sin rysliga träffsäkerhet rörde han sig blixtsnabbt över tangenterna. Och hans oktaver i vänster hand spelade han i ett tempo snabbare än ljusets hastighet! Få spelar med en så kraftig klang så träffsäkert i ett sådant tempo. Wow!

Men vad säger han själv? Jag är nyfiken på hans teknik.

– Det var en tant i Los Angeles som förändrade allt. När jag var 16 eller 17 öppnade sig allt för mig, plötsligt var det bara så lätt att spela, säger Senekeremian med rötter i Armenien.

Hur övar du?

– Jag gör mycket fingerövningar och spelar etyder av alla möjliga kompositörer. Och så utvecklar jag också egna fingerövningar. Ständigt nya.

Det låter som om hans skulle ha spelat en massa fingerövningar. Och det hördes också, som sagt, i hans Bach och Beethoven. Jag undrar vad han vill göra till näst – och hoppas i samma veva att han skulle svara att han vill utveckla sina tolkningar av just dessa klassiker.

– Till näst vill jag finna en ordentlig manager, som kan hitta de rätta estraderna åt mig, säger 25-åringen.

Så du är redo för estraderna.

– Jag tror så. Hoppas jag går vidare i tävlingen, trots allt kan jag inte göra så mycket annat än hoppas. Det mesta hänger ju på tur i såna här tävlingar, säger Senekeremian.

Nåja, en del hänger säkert på tur, men inte allting. Återstår att se vad juryns beslut blir. Uppskattar juryn extremvirtuositet eller välfraserande musiker?

Måste faktiskt varje ton vara rätt?

Det skulle visa sig att greken Stefanos Nasos (f. 1977) skulle bli den första pianisten att råka ut för ett par mini-blackouts. Och förstås där man minst anar det – i Bach, där allt ju är så logiskt. Hans minnesluckor gjorde det extra spännande att följa med denna verkligt musikaliska pianists tävlingsbidrag. Hans tolkningar av Beethovens sonat opus 109 och Prokofjevs Toccata (ett av mina favoritstycken) var hårresande och bjöd på många och härliga nyanser. Och det är bara de verkligt erfarna med sinne för dramaturgi som kan spara på fortissimot till den ultimata höjdpunkten och bygga dramat med pianissimot. Härligt! Hoppas bara att inte domargardet dömer ut honom på grund av hans mänsklighet.

Mera Maj Lind på nätet

Den som vill få en insiderblick i hur arbetet bland festivalarrangörerna fungerar kan ta en titt in på Tove Djupsjöbackas blogg på finska på Yle:s tävlingssidor (http://majlind.yle.fi). Där finns också mera om tävlingen och tidtabellen för när Yle sänder vad. Att följa med tävlingen via radion eller tv:n är också ett sätt att vara med om man inte själv kan komma på plats.

Tävlingens hemsidor www.siba.fi/majlind presenterar grundläggande fakta om tävlingen. Där finns bland annat reglerna för den som vill studera tävlingens uppbyggnad och veta hur de 40 som finns med har gallrats (på finska och engelska).

Hbl:s Maj Lind-blogg är naturligtvis också med där det händer!

Visst får det vara underhållande också!

Att ett tävlingsprogram under Maj Lind-tävlingen också får vara underhållande bevisade ingen mindre än Marko Mustonen (f. 1984). För några sekunder sedan avslutade han sitt program med Ravels Toccata i en härligt eldfängd och småhektisk tolkning. De flesta väljer att placera etyderna mitt i programmet eller till sist, men Mustonen sparkade igång med sin Chopinetyd i C-dur (op. 10/1). Hans tempo var inte fullt så snabbt, men det störde inte det minsta i en annars välartikulerad tolkning. Dessutom fanns här en snygg Mozart som gjordes levande och stilenligt.

Dagen har inletts med en annan finländare, Julia Mustonen (f. 1976, som veterligen inte är släkt till föregående tävlande). Hennes program avslutades med Fem bagateller av Vine som på ett snyggt sätt presenterade hennes pianoklang. I övrigt var hon kanske inte helt på bettet idag, till exempel i Rachmaninov-etyden. Men, jag säger som alla jurymedlemmar alltid gör: tävlingen har hållit en mycket hög standard.

Det är kallt i konsertsalen

Det är säkert för att instrumenten skall hålla stämningen som temperaturen hålls på en konstant nivå i tävlingssalen på Norra järnvägsgatan 9. Men det är fler än jag som kommit till samma slutsats: det är kallt i konsertsalen. Det bidrar säkert till att öka nervositeten för dem som redan lider av kalla händer och fötter. De känner hur kallsvetten impregnerar fingrarna som sakta förvandlas till stela, frusna knackkorvar. De flesta bär en liten bit pappershandduk med sig som de gömmer i flygeln och alltid emellanåt torkar händerna med. Det hjälper kanske lite…

En tävlingsdag är bakom oss och en ny börjar strax. Idag är det en riktig peak av finländska tävlande, två nu redan i första morgonpasset. Det får ni höra mera om senare.