Vad tänker juryordföranden?

– Om du vill ha några individuella omdömen kan jag absolut inte ställa upp, säger juryns ordförande Gustav Djupsjöbacka när jag träffar honom efter söndagens sista tävlingsbidrag.
– Nej nej, försäkrar jag och förklarar att jag gärna talar allmänt om tävlingen med honom.

Vi börjar från den lätta ändan. Finns det någon tävlingsupplevelse som varit speciellt viktig för Djupsjöbacka?
– Av våra tävlingar i Finland har jag mest följt med Maj Lind- och Mirjam Helin-tävlingarna samt Sibelius violintävling. Jag minns speciellt Liana Isakadze, som gjorde stort intryck på mig som tjugoåring. Sen har förstås både Pogostkin och Batiashvili imponerat på mig senare.

Finns det något speciellt som domarkollegiet fäster sig vid i tävlingens första omgång?
– Det finns inga linjedragningar, för vi lyssnar till så många bidrag och alla domare har sin egen åsikt. Det blir alltså ingen stor diskussion på tisdag kväll om vem som går vidare. Systemet är entydigt demokratiskt så rösten avgör. I en sådan här tävling behövs respekt för individen, både för domarna och för de tävlande.

Respekt för individen är ett begrepp som Djupsjöbacka återkommer till fler än en gång. I samma veva antyder han att man i alla tävlingar inte visat denna respekt, till exempel genom att utelämna prispengar.
– I Ryssland upplevde jag att juryarbetet i en tävling var väldigt diskussionsfokuserat – och på så vis också manipulativt. Man utgick från att jurymedlemmarna skulle rösta på ett visst sätt, men till all lycka var vi fler än en i juryn som vägrade agera marionetter.

Enligt Djupsjöbacka var det ett naturligt steg för Maj Lind att bli en internationell tävling 2002.
– Jag var inte själv med om beslutet, men det var en naturlig utveckling som tävlingen gick till mötes. Att tävlingen i år ordnas i maj i stället för augusti beror till stor del på Stadsorkesterns tidtabell. Det är ett stort pussel som skall läggas och många bitar som skall klaffa. Sen råkade det sig ju lite olyckligt att vi nu kolliderar med en annan stor pianotävling, men det var oundvikligt.

Från början sökte hundra pianister till tävlingen, men efter gallringen av videobanden återstod 49. På Dvd-skivan som de sökande lämnade in spelade de ett wienklassiskt verk och ett virtuosnummer.
– Det är bra att det inte är samma domare som gallrat bland videobanden som sitter i juryn. De som gallrade bland videobanden var dels medlemmar av tävlingskommittén och dels utomstående sakkunniga. Det är som två skilda rättsinstanser: som rådsturätt och hovrätt, säger Djupsjöbacka.

Men hur går det att bedöma en improvisation? Somliga har ju valt det på sitt program i andra omgången.
– Det är klart att det är svårt, men när man improviserar ett verk på max tio minuter tror jag man måste ha en uppfattning till exempel om formen. Man kan väl inte spela bara det som spottet för med sig.

Roligt att få en inblick i juryarbetet, tycker jag. Demokrati är alltså det som gäller: bara röstning, inga diskussioner. Huvudsaken är att de deltagande får sina pris och den erkänsla de förtjänar.

Fem frågor till Teppo Koivisto

Vad går ditt jobb ut på?

– Jag är expertkommentator för Yle och kommenterar tävlingsbidragen i radion på kvällen. Jag är väl ett ”orakel” som också förmedlar stämningar från salen ut i etermedia. Min uppgift är även att välja styckena som spelas i radion och som läggs ut på nätet.

Vad fäster Du din uppmärksamhet vid?

– Vissa grundläggande saker som till exempel klangen kan jag kommentera. Och sen förstås scenkarisman, som är en ganska viktig del. I konsertsalen förlåter man lätt små misstag, men radion är som ett förstoringsglas så små fel blir oproportionerligt stora.

Är det svårt att vara kommentator?

– Nå, inte hade jag väl tagit mig an uppgiften om jag tyckt att det varit alltför svårt. Man skall inte ta det alltför allvarligt, jag är allra minst någon domare. Men säkert lyssnar jag noggrannare på tävlingsbidragen ”på tjänstens vägnar” än om jag var en vanlig lyssnare.

Tycker Du de tävlande är som elever som ännu håller på att lära sig eller mogna musiker som gör sina egna val?

– I princip förhåller jag mig till alla tävlande som självständiga konstnärer, i synnerhet om åldern närmar sig 35 som är tävlingens övre gräns. Men sen har jag också egna elever som deltar, Tuomas Kyyhkynen, Marko Mustonen och Sonja Fräki. Förberedelseprocessen för dem har varit mycket fruktbar och det är även roligt att höra hur annorlunda andra deltagande spelar samma stycken som ens egna elever.

Vad har varit din bästa tävlingserfarenhet genom tiderna?

– Jag har inte tänkt på det tidigare, men jag minns att den första Ilmari Hannikainen-pianotävlingen 1975 var en stor upplevelse för en trettonåring. Det var första gången jag fick en chans att möta stora pianistpersonligheter såsom Erik Tawastjerna, Aleksei Lybimov och Meri Louhos som satt i juryn på den tiden. Och Juhani Lagerspetz tolkningar av Chopinetyderna gav mig en kick och gjorde att jag ville lära mig spela lika bra.

Teppo Koivisto kommenterar tävlingen i Yle Radio 1. Sammandragen sänds kl. 22.05–23.00 under tävlingsdagarna tom. 3.6. Finalerna 6.6 och 7.6 går i direktsändning i radion och i Teema-kanalen.

Var hittar de alla sina stycken?

Även om jag själv är mest spänd inför andra omgången är också den första omgången intressant att följa med. Upplägget är lyckat, för det mäter pianisternas styrka både tekniskt och programmässigt. Speciellt Chopin är avslöjande – det är också den enda obligatoriska tonsättaren tillsammans med Bach. När de gäller de klassiska tonsättarna har de tävlande valt Haydn, Mozart, Clementi, Schubert eller Beethoven (som varit överlägsen favorit). Men varför har så få valt Hummel eller Dussek? Beror det på lättja eller är pianisterna rädda för mindre känd musik. Eller kanske somliga tycker att Mozart eller Beethoven helt enkelt är SÅÅ mycket bättre kompositörer? Kanontänkadet sitter i.

I genren av moderna verk (tonsatta efter 1960) finns de mest exotiska kompositörerna. Jag hoppas detta inte bara är en tävling i vem som spelar bäst, utan också i vem som bygger det snyggaste programmet. Vissa stycken passar helt enkelt bättre för somliga än andra. Kinesen Xiaofeng Wu (f. 1978) som spelade som sista under morgonpasset hade hittat ett förträffligt paket med små interludier av Rueda. De passade honom bra. Motsatsen blev tyskan Gesa Lücker (f. 1976), som spelade under fredagskvällen. Hon hade hittat någon släktings (A. Lücker) komposition Denn Du bist bei mir. Det verket tillfredsställde inte mitt öra ett dugg och kvalade för vad som får kallas musik med darr på ribban. Såna stycken stöter man på här.