Bedårande Maija förstummade igen

Att ett bra tävlingsprogram i andra omgången i högsta grad är en fråga om vad man spelar – inte bara hur man spelar – kunde inte ha bevisats tydligare i kväll. Den enda som riktigt övertygade var bedårande Maija Väisänen (f. 1981) som bjöd på ett utmärkt program och ypperliga tolkningar.

Hos de övriga tävlande var kvällen till stor del vigd åt Brahms. Jag tycker verkligen inte att ett halvtimmes Brahmsverk med massvis av patetiska tårögda passager passar i ett tävlingsprogram. Uki Ovaskainen, Yoon-Soo Rhee och Xiaofeng Wu spelade alla olika stycken av Brahms – och inte ett enda fungerade i det här sammanhanget. När dessutom hela programmet byggdes kring en romantisk repertoar, som hos Wu, kändes hela timslånga anförandet som ett enda stort sömnpiller. Då hjälper det inte hur bra man än tolkar sina verk.

Som enda semifinalist spelade Maija Väisänen Lotta Wennäkoskis Ír, som skrivits på beställning av Maj Lind-tävlingen. Wennäkoski kändes uttrycksladdad och ovanligt explosiv och det föreföll som om Väisänen gjorde rätt åt partituret med besked. Tidigare under kvällen uruppfördes också Lauri Kilpiös väderfenomensinspirerade beställningsverk La mer, la brume et le soleil av Uki Ovaskainen. Det är bara att gratulera Wennäkoski och Kilpiö till två nya lyckade bidrag till den moderna pianorepertoaren!

Också Väisänen tolkade ett romantiskt stycke i kväll, Schumanns g-mollsonat (op. 22). Hennes tolkning av den romantiska litteraturen var av en helt annan kaliber än de tidigare hörda och även Sibeliusprogrammet förverkligade hon njutbart med sina ack så böjliga och elastiska händer. Valet av George Crumb (f. 1929) och Béla Bartók som sista tonsättarnamn satt mitt i prick och Maija visade på hur man kombinerar både rytmisk spänst och melodiska eskapader i ett ypperligt tävlingsprogram. Hon är definitivt en finalistkandidat!

Foto: Heikki Tuuli

En skugga av seriell musik

Idag hördes ett av Maj Lind-tävlingens beställningsstycken, Joonas Pohjonens Bagatelles för första gången. Och Maria Mazos och Marko Mustonens tolkningar var väldigt olika. Det var också tanken bakom själva verket.

– Jag ville ge musikerna en chans att göra sin egen tolkning av mitt verk, säger Pohjonen.
Han vet hur ett bra tävlingsstycke skall vara, för han har själv deltagit i Maj Lind-tävlingen tre gånger och 1997 gått ut som segrare.

Hur skriver man ett bra tävlingsstycke?
– Ett bra tävlingsstycke får inte vara för svårt, för då väljer ingen det. Men det får inte heller vara för lätt, för då mäter det ingenting.

Hurdant är tonspråket i Bagatelles?
– Här finns en skugga av seriell musik, även om bagatellerna inte är regelrätt seriell musik. Till exempel undviker jag oktaver. De skräller så i mina öron, säger Pohjonen.

Mera om Joonas Pohjonen och hans tankar om musiken och tävlandet kan Du läsa i en längre intervju i morgondagens Hbl.

Marko Mustonen har goda chanser

Hur kan skillnaden mellan tävlanden vara så stor i Maj Lind-tävlingens semifinal? Gallringen i första ronden var stenhård, men efter att ha hört morgonpassets två första tävlingsbidrag idag kändes det som om ribban i tävlingen nog höjts, men nivån sjunkit. Ryskan Maria Mazo och finländska Julia Mustonen verkade båda ha varit i riktigt tidig morgonform och övertygade tyvärr inte i sina framföranden. Främst tycker jag klangen kunde ha varit rikare hos de båda tävlande – och tyvärr överskred båda tiden på 60 minuter.

Men när Marko Mustonen äntrade scenen återställdes världsordningen. Han bjöd på ett fabulöst framförande av Prokofjevs åttonde sonat och visade att han kan stycket utan och innan. Hans klang i Sibelius var riklig och skön och valet av Kyläkirkko-stycket opus 103 nr. 1 satt bra. Stycket är ju indirekt bekant för många genom föregångaren Andante Festivo för stråkar. Också Pohjonens Bagateller och Brahms Paganini- variationer tolkades livfullt med säker hand.

Att välja ett tävlingsprogram är inte helt lätt. Jag upplevde att Julia Mustonen hade valt stycken som var känsliga och stod hennes hjärta nära. Men programmet som helhet gav ingen kick. Ett tävlingsprogram måste inte ge ”kickar”, men det är lättare att lämna ett bestående intryck hos domare och publik på det sättet. Då kan man till exempel avsluta med virtuosa Paganini-historier av Brahms eller Liszt. De väcker alltid lite förundran hos åhörarna.

Foto: Heikki Tuuli