Sofya Gulyak är en av de lyckliga

Visste Sofya Gulyak (f. 1979) redan när hon spelat att hon skulle gå vidare till semifinal?
– Nej, jag kunde inte vara säker, men det var mycket som klaffade. Jag kände faktiskt att jag var inspirerad och det är inte alltid som den känslan infinner sig. Det kändes bra att spela i den här salen inför den här publiken. Här fanns atmosfär!

Ett av Gulyaks starkaste nummer i första omgången var tolkningen av Sofia Gubaidulinas Chaconne. Men så hade hon också fått arbeta med Gubaidulina själv.
– Det är alltid så annorlunda när man arbetar med tonsättaren själv. Kompositören har ofta en helt annan syn på verket. Gubaidulina berättade om de känslor hon velat uttrycka, bland annat om att stycket börjar i ett totalt kaos, upplyser Gulyak och forsätter:
– Sofia Gubaidulina ändrade också min tolkning. Hon sa att rytmen och allt det andra är sekundärt. Huvudsaken är klangen och färgen på tonen.

Chansen att spela för Gubaidulina erbjöds åt Gulyak efter att hon vann ett Grand Prix i den första internationella Sofia Gubaidulina-tävlingen. Enligt sitt eget CV har hon redan hunnit resa världen runt på ett tjugotal tävlingar – och oftast landat på andra eller tredje plats. Efter Maj Lind-tävlingen väntar flera tävlingar för henne i sommar, bland annat William Kapell-tävlingen i USA i juli och Busoni-tävlingen i Italien i slutet av augusti.
– Om fem år vet jag ändå inte vad jag gör. Jag hoppas jag får resa runt och ge konserter. Det är min dröm.

Som en av få pianister valde Gulyak att spela Clementi i första omgången i stället för Haydn, Mozart och Beethoven som alla andra gjorde. I andra omgången spelar hon däremot Mozart. I andra omgången har hon också valt att spela Joonas Pohjonens Bagateller, som är specialbeställda för tävlingen i år.
– Jag tycker om det stycket. Somliga bagateller är bara tio sekunder korta och andra är längre, omkring två minuter. Innan jag kom till Finland, hade jag en verkligt bra lektion med min lärare Boris Petrushansky. Han visade på hur många olika karaktärer och färger det finns i de elva bagatellerna.

Sedan i fjol studerar Gulyak vid Accademia Pianistica ”Incontri col Maestro”, mera känd som Pianoakademin i Imola, Italien.
– Egentligen hade de en åldersgräns på tjugofem år, men de godkände mig ändå som elev, fastän jag var tjugosex när jag sökte till akademin.
Gulyak verkar lycklig över sin plats i semifinalen. Innan hon går, påminner hon ännu om en liten detalj:
– Förra vinnaren i Maj Lind-tävlingen, Alberto Nosè, kom förresten också från Imola.

Foto: Heikki Tuuli

De fjorton lyckliga är valda

För några minuter sedan, kungjorde juryn har resultatet av vilka som går vidare till semifinal. De fjorton lyckliga är: Sonja Fräki, Finland, Roope Gröndahl, Finland, Sofya Gulyak, Ryssland, Yoonjung Han, Syd-Korea, Yurino Izumi, Japan, Violetta Khachikian, Ryssland, Maria Mazo, Ryssland, Julia Mustonen, Finland, Marko Mustonen, Finland, Uki Ovaskainen, Finland, Yoon-Soo Rhee, Syd-Korea, Xiaofeng Wu, Kina, Maija Väisänen, Finland, Irina Zahharenkova, Estland.

Jag har inget direkt att invända mot juryns beslut. Domen är ändå hård och lotten tuff för dem som inte gick vidare. Det hade ju funnits många goda kandidater som inte ändå gick vidare. Det är roligt att så många unga förmågor har gått vidare; av alla fjorton är åtta stycken födda 1980 eller senare. Det handlar också om pianister som ännu har vissa områden att utveckla. Man verkar ändå ha tyckt att en tävling (eller tävlingsvinst) är mest betydande för en ung person, för vilken karriären på så sätt öppnas.

Efter att juryn hade kungjort sitt beslut rådde det en livlig stämning på Sibelius-Akademin. Här syntes både lyckliga och sorgliga miner. De flesta verkade ändå ta smällen med ro. Man insåg att tävlingen är tuff och gallringen hård. Jag är glad om de tävlande upplevt att de fått tävla med sig själva och överträffa sig själva. Så skall det ju vara!

Kommentera gärna debatten!

Naturligtvis är det också möjligt att kommentera inläggen på Maj Lind-bloggen. Hufvudstadsbladets chefredaktörs linje är dock att inga anonyma inlägg tillåts. Skriv alltså ut ditt fullständiga namn invid kommentaren. Alla inlägg genomläses före publicering. Hufvudstadsbladet förbehåller sig rätten att inte publicera osakliga eller förolämpande texter, eller texter skrivna under pseudonym.

Raekallio kommenterar

Med anledning av diskussionen om Matti Raekallios elever 28.5 publicerar jag här Raekallios kommentar:

Hej Wilhelm!

En liten precisering till Dina kommentarer i HBL: som det råkar sig, har jag inte tre utan sex direkta elever i Maj Lind-tävlingen just nu. Dessa är, i alfabetisk ordning: Shih-Wei Chen (Hannover), Roope Gröndahl (Siba, tillsammans med Liisa Pohjola), Gesa Lücker (Hannover), Maria Mazo (Hannover), Uki Ovaskainen (Hannover) och Satu Paavola (Hannover). Dessutom finns det bland deltagarna, som Du sade, några av mina f.d. elever (Nasos, Väisänen, Juurikas) och förstås ännu flera elever från kurser osv. (egentligen de flesta finländarna).

En annan sak: Du skrev ”Hur kom det då sig att både Uki Ovaskainen och Satu Paavola, som båda studerar för pianoprofessor Raekallio i Hannover, hade spanjoren Joan Guinjoans komposition Tempo Breve (2006) på sitt program? Kanske läraren har haft lite för stort inflytande på programvalet eller kanske de bara ville spela samma stycke?“ Orsaken är enkel, och man kan knappast säga att den beror på mitt inflytande. Båda två, Satu och Uki, deltog nyss i samma tävling i Spanien (Premio Jaen), där Uki t.o.m. vann första priset. Guinjoans „Tempo breve“ var det obligatoriska stycket där. Beslutet att inkludera stycket också i Maj Lind-programmet var deras eget, och baserade sig på ren arbetsekonomi – det svåra stycket krävde en enorm instuderingstid, och dom tyckte att det var vettigt att använda det åtminstone en gång till. Jag hade förstås ingenting emot detta, men själva stycket är ingalunda en av mina stora favoriter i pianoliteraturen.

Med vänlig hälsning
Matti Raekallio

Idag spelar Emil

Kommer ni ihåg Emil Gryesten Jensen, han som helst kallade sig Emil G? I fredagens Hbl 25.5 när Maj Lind inleddes gav han uttryck för en och annan intressant tanke. Det som jag fäst mig vid är att han så mycket poängterar att musiken skall vara seriös. I synnerhet mot den bakgrunden är det ju roligt att Emil G. valt att spela Winnsboro Cotton Mills Blues av Frederic Rzewski. Cotton, Mills och Blues är ju ord som klassiska pianister sällan förknippar med ”seriös” musik. Antingen vill Emil G. visa att även Blues kan vara seriös musik (ni vet tragedin med ”my baby left me this morning”?) eller så visar Emil G. att även han kan lätta upp ett konsertprogram.

Det vore roligt om Emil gick vidare, till och med bara för den skull att man skulle få höra Liszts h-mollsonat i andra omgången. Det är ett utmanande verk som kräver mycket mognad av sin tolkare. Det är krävande att gestalta kampen mellan det goda och det onda, hoppet och tragedin på ett meningsfullt sätt.

H-mollsonaten står också på programmet hos Yuri Blinov och Shih-Wei Chen. Dessutom hade sonaten varit på programmet hos Alexey Chernov och Linlei Zhu, om de bara hade uppenbarat sig till tävlingen. Emil G. spelar ungefär kl. 12.45 idag. Klicka här för att läsa hela intervjun med honom. (Foto: Hans Paul)