Tack för feedback!

Flera personer har kommit fram under tävlingen och tackat för intressanta inlägg på bloggen. Nu är det min tur att tacka er läsare. Tack!

Det är roligt att så många av er följt med tävlingen och diskussionen. I enlighet med Hufvudstadsbladets chefredaktörs linje, har inga anonyma inlägg tillåtits på bloggen, men jag kan säga att en och annan har hört av sig.

Bland annat har någon tyckt att det varit ”otroligt fin bevakning och urspännande att få följa med tävligen även från utlandet!” och en annan tyckte att det är ”KUL och upplyftande att läsa så mycket konstruktivt och positivt om unga musiker!”.

Sen har också någon reagerat mot att Irina Zahharenkova placerades på en sjätte plats, när hon, enligt läsaren, borde ha fått åtminstone andra pris.

Men den roligaste kommentaren kommer här: ”Tjajkovskijs konsert är i b-moll. Annars: Det har varit roligt att läsa dina inlägg. Har inte haft möjlighet att lyssna på tävlingen utom via nätet. Alla kommentarer som berättar om olika slags åsikter och synvinklar är intressanta! Hurra för musiken och musikkritiken!”

Hurra för musiken och musikkritiken!? Det där lät spännande.

Gulyak flög och for

Redan vid sexsnåret i morse flög Sofya Gulyak vidare. Hon kom, hon spelade, hon segrade. Men efter sig lämnade hon många frågetecken. Vem var hon, vad ville hon, vad gjorde hon här?

Ni som läst bloggen redan tidigare, minns att jag träffade Gulyak redan när hon som en av fjorton gick vidare till semifinal. Hennes verbala output var lika diffus då som nu och jag blev inte riktigt på det klara med vad hon ville. Det verkar uppenbart att hon är en av de där musikerna som helst av allt bara vill spela – och minst av allt tala med journalister.

Hon berättar gärna var hon studerar och hurdan hennes lärare Boris Petrushansky är, men några motton eller djupare tankar är svåra att lirka fram ur henne. Rachmaninov är hennes grej och hon brinner för denna tonsättare. Hennes dröm är att spela hela Rachmaninovs produktion. Hon säger att det är viktigt att musiker och tonsättare har en personlighet och att man kan kommunicera med den. Det förstår jag och det är okej.

En orsak till hennes fåordighet är naturligtvis språket. Engelskan är inte hennes modersmål och ryskan inte mitt. En annan orsak till hennes inåtvändhet kan vara det sorgliga öde hon drabbades av för tre år sedan, när hennes pappa dog under tragiska omständigheter som 53-åring. Sofya är enda barnet och lever nu med sin mor i Kazan, en miljonstad ca 800 kilometer öster om Moskva. Där är hon alltid när hon inte är på sin studieort i Imola i Italien. I Kazan lever och bor hon, enligt egen utsago.

En personlig tragedi är alltid svår och tung att gå igenom. Ett sätt för Gulyak att komma igenom sorgen var att jobba – hårdare och intensivare. Men ännu kanske hon kan befrias från sina bördor och tala ännu mera befriat genom tangenterna på pianot. Tiden läker alla sår, heter det. Vi får väl se om det stämmer.

• Läs intervjun med Sofya Gulyak när
hon gick vidare till semifinal 29.5

Sofya Gulyak tog hem guldet!

1. Sofya Gulyak från Ryssland, 20000 euro
2. Roope Gröndahl från Finland, 15000 euro
3. Violetta Khachikian från Ryssland, 10000 euro
4. Marko Mustonen från Finland, 4000 euro
5. Yoonjung Han från Syd-Korea, 4000 euro
6. Irina Zahharenkova från Estland, 4000 euro

Grattis! Det blev alltså så att Roope Gröndahl landade på medaljplats, rentav på silverplats. Och tydligen spelade kammarmusikfinalen inte så stor roll. Så kan det gå på det här stället.

Väldigt snyggt att två av mina favoriter Sonja Fräki och Maija Väisänen fick juryns specialpris för förtjänstfulla framföranden av finsk musik i första omgången.

Och Sofya Gulyak fick specialpriset för bästa framförande av tävlingens beställningsverk i andra omgången. Hennes framförande av Pohjonens bagateller gjorde verkligen ett intryck och karaktärerna blev tydliga!

Vi väntar på resultaten...

Ingenting händer här i salen. Vi bara väntar och väntar. Men folk verkar vara på gott humör och samtalar friskt. Det är trevligt!

Bådar för rysk seger – inte sant?

Styckevalena är avgörande i en tävling. Det har konstaterats många gånger tidigare och tål att konstateras igen. Den som spelar Rachmaninovs tredje pianokonsert tävlar i en skild kategori och mäts efter hur den pianisten tolkar det ofantligt svåra stycket. Redan det att man valt att spela Rachmaninov ger ett poäng, om man dessutom gör det bra får man två poäng, tror jag.

Har man då någon chans om man valt att spela en lyrisk pianokonsert som saknar alla det där virtuosa krusidullerna som så ofta tilltalar folk? Mera konkret: har Irina Zahharenkova (från Estland) någon chans att mäta sig med Sofya Gulyak, trots att Zahharenkova bjöd på en fullblodig tolkning av sin Chopinkonsert? Frågan är värd att ställas och värd att besvaras. Jag tror att Zahharenkova har en chans mot Gulyak, främst därför att hon klarade sig så mycket bättre i kammarmusikfinalen i söndags än vad Gulyak gjorde.

Om kammarmusikfinalen alls har någon betydelse, är det nu om någonsin det skall bevisas. Låter man Gulyak vinna, visar man att kammarmusikandelen bara var en kuriositet. Gulyak gjorde som bekant inget särskilt övertygande intryck då.

En annan ryska som kanske har de bästa chanserna är Violetta Khachikian – också kallad ”Ultra-Violetta”. Hennes Saint-Saëns var på många sätt välformad och livfull i går – och hon gjorde dessutom inget dåligt intryck i söndags heller. Goda chanser, alltså!

Och var hamnar finländarna? Både Roope Gröndahl och Marko Mustonen valde att tolka Tjajkovskijs pianokonsert och båda gjorde det bra – men på olika sätt bra. Kanske de får dela på en fjärdeplats? Och kanske hamnar Yoonjung Han på sjätte plats, trots att hon var bäst i kammarmusikfinalen i söndags. Vi får väl se! Kl. 22.30.

Sofya Gulyak infriade alla löften

I tisdags utlovades kalla kårar när Sofya Gulyak spelar. Nu efter att hon gjort sitt framförande tror jag ingen i publiken har behövt känna sig besviken. Just så gripande och suverän var hennes tolkning av Rachmaninovs tredje konsert, en tolkning med rätta mängden kärlek och passion, vånda och tårar.

Hennes klara, vackert klingande toner i höga registret och vansinniga tempo gjorde ett oemotståndligt intryck och även dirigenten på podiet lät sig inspireras av musiken. Hon har en solistisk ton och det faktum att hon spelat Rachmaninovkonserten flera gånger tidigare var nu till stor fördel för henne. Inte en droppe nervositet, utan total koncentration och hängivelse åt musiken. Njutbart!

Marko Mustonen rodde hem det

Slutet gott, allting gott, kan man väl säga nu efter att Marko Mustonen spelat. I synnerhet efter att Leif Segerstam vände sig mot pianisten och började dirigera honom också som ett annat orkesterinstrument i slutet av tredje satsen, förstod vi i publiken att det hela skulle sluta gott.

Men Mustonens väg i Tjajkovskijkonserten kantades av en viss nervositet och smärre rytmproblem. Allting verkade inte alltid klaffa i början och det kändes av att detta var ett stort ögonblick för pianisten. Han som de andra finalisterna har alla tekniska förutsättningar som behövs. Men mental träning skulle inte sitta illa – få av dessa pianister är tränade för detta ögonblick: att vara i Maj Lind-final och spela i en fullsatt sal inför euforisk hemmapublik.

Publiken gillade det hörda och jag med. Mustonen är ett framtidslöfte.

Man blir lyrisk när man hör henne

I Chopins pianokonsert nr. 1 i e-moll är det tredje satsen som bjuder på de flesta virtuosa passagerna i form av snabba löpningar och krångliga krumelurer. Första och andra satsen är inte nödvändigtvis virtuosa i samma bemärkelse, men bjuder på en hel del utmaningar i form av frasering och nyanser.

Och det är just frasering och nyanser som är två av estniska Irina Zahharenkovas starka sidor. Nu visade hon vilken mogen artist hon är. Hon är säker på sig själv och gör sina val och avväganden – och allting känns rätt. Zahharenkova är definitivt att räkna med också framöver, vilket är glädjande.

Nu äntrar Marko Mustonen scenen...